Efter OS

Igår tog det slut. Det stora vinterspektaklet som har uppslukat mig de senaste två veckorna. Nu är det bara fyra år till nästa gång.
Vi har sett så många sändningar det bara har gått, ibland har vi till och med delat bildskärmen så man kunde se på två program samtidigt. Jag har skrattat åt bakom-kulisserna klipp, gråtit för känslosamma reportage, våndats över missade medaljer och glatt mig över de som lyckats.
Medaljörerna i all ära, men ofta känner jag mest för de som inte lyckades, tänk att träna varje dag i många år och så missar man en medalj med några hundradelar, eller en halv poäng. Hur kan man motivera sig att återigen ge sig ut i snöstormar eller oväder och träna träna träna ännu mer till nästa gång. Helt otroligt att folk orkar hålla på. Jag är imponerad.
Sen finns det ju också de deltagare som aldrig ens var nära medalj, men ändå deltar. Som slalomåkaren från Tajikistan som inte hade råd att sy upp en landslagsdräkt, så han åkte i en begagnad svensk dräkt istället, och kom 17 sekunder efter alla andra i mål.
Det finns många fina historier i ett OS. Jag har njutit av varje stund.
Fast nu väntar jag på våren och sommaren. Vintern får vara slut nu, tack.